Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Den sista resan [ Del 1]

Den starka Agustisolen lyste in genom de mjukt gröna bladen på
den stora och knotiga eken. Det var en sen eftermiddag i
början på Agusti.
Layre satt på en av de många knotiga grenar som sträkte sig
upp mot skyn i sin fulla längd. Det var såna här dagar
hon gillade bäst,
sitta i sitt favoritträd och höra småfåglar kvittra glada
melodier medans den varma solensstrålar leka över
hennes fräkniga kinder.

Hon satt insjunken i sina egna
tankar och funderade på hur man skulle bygga den perfekta
trähydda, då hon stördes av något hårt som träffade ena
armen. "Layre! Är du där?" Det var Maloo, Layres storasyster.
"Kom! vi ska äta!" Hon hörde hur hon gick med stutsiga steg
ner från den lilla kulle som trädet stog på.
Hon tog ett jupt andetag och andades in den svala lukten
av sommar långt net i lungorna, tog sats och svingade sig
ner från den gamla eken, och började gå ner mot byn.
Det var en väldigt liten by, endast med ett femtital hus,
alla med halmtak, det var en by där alla kände alla och
det inte var bara en person som bestämde allt. Om det var
något problem(som rörde hela byn) fick dom helt enkelt samlas
och reda ut det, det gjorde dem i ett stort hus i mitten av
staden, som för övrigt inte användes av så mycket.
Medan hon gick mellan de trånga, illaluktande gatorna fick
hon syn på en gråklädd man, han hade en lång mörkgrå kappa
som döljde ansiktet och gick ungefär ner till anklarna.
Honom hade hon inte sett förut, det gick kalla kårar längst
ryggen. Solen var nästan nere och fick gatorna att se skumma
och mörka ut. Ett skrapande ljud fick henne att vända sig om,
en gråspräklig katt med tovig päls sprang ut ur mörkret,
den hade ett sår tvärs över ögat. "antagligen några av de
hemlösa katterna som springer runt här i gränderna."tänkte hon
och vände sig om igen. Mannen var borta. Hon skyndade på stegen
tills hon började springa, och hon sprang genom de gator
hon kännt sen läge, hon slutade inte springa fören hon var hemma,
då var det mörkt ute.

"Vad dröjde så länge?" Undrade hennes mor när hon kom in genom dörren.
Där inne satt redan hennes fem syskon Maloo, Halye, Josed,
Karlas och Elayn runt träbordet som deras pappa Gariel hade
gjort själv, han var en väldigt bra snickare, men så
skickades han ut i kriget för tre år sen och kom inte tillbaka.
Deras hund Pomp låg på den nötta trasmattan i ena hörnet i
rummet och sov, en liten drägelloska hängde från ena sidan ur munnen.
Han var en ganska stor svart hund med sträv kort päls och nötbruna
ögon. Det var Haley och Josed, tvillingarna, som hittade honom
för två år sen, och insisterade på att behålla honom
(de är väldigt eniga om vissa saker,
som tillexempel den här) så till slut gav mor med sig. så nu låg han här,
i godan ro, utan att ta den minsta notis om att alla
hoppade om kring och förde ett väldigt oväsen och skrammel.
"Jag var tvungen att kolla en sak." sa jag snabt, mor frågade inte mer,
hon viste att det inte gick att få ur mer (tro mig, hon har
försöktett antal gånger!) Mor ställde fram en stor gryta med
rykande soppa, det luktade så gott att det fick det att vattnas i munen.
När hon hällde upp soppan for en ilning genom henne, stark,
och oförberäknelig, hon vaklade till och tappade talriken, den
for i golvet med en duns och varm soppa siprade ut på golvet.
Pomp var inte sent med i vändningarna och var snabt där och började
slicka i sig det som låg på golvet.
Karla började gråta(hon gör det för det mästa) fast Layre tog
ingen notis om något, hon grep så hårt om stolen att knogarna vitnade.
Rädsla, överraskning och något annat, något hon inte kunde sätta fingret på,
for genom henne på samma gång. Sen föll hon ihop i mörker,
somom någon lagt ett mörkt lakan över henne, hon blev rädd, ville stå emot,
men kunde inget göra, men det värsta var den vassa rösten, som
genomborrade hennes sinne som tusen knivar:
"Du, Layre-fimarit, du!"
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
moatoa
23 jan 07 - 05:20
(Har blivit läst 232 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord