GLÄNTAN |
LÄNTAN
Den här vintern hade varit ganska så lång och tycktes hålla i så länge den kunde.
Halvar hade väntat länge på våren men tyvärr misslyckades våren flertal gånger att slå sig in på den svenska landskapet.
Många gånger hade vintern varit svår och lång men just den här våren hade Halvar längtat efter.
Det fanns naturligtvis skäl till det, hans käraste hade omkommit i en olycka när de var ute i skogen.
Händelseförloppet hade varit lite grumligt för Halvar ,men ju mer han tänkte tillbaka ju mer kunde han inte förstå vad som hade hänt.
Han hade gått ut i skogen för att fälla lite sly hade varit borta ganska länge när Ingrid hade tänkt att hon skulle överraska honom och gå ut med lite fika till honom.
Det han visste var att hon hade tagit en fikakorg, gått ut i skogen för att träffa Halvar.
Halvar hade avverkat ett ganska så stor område när han hade fått syn på ett träd som var skadat.
Han hade inte tänkt att fälla något större träd, men det här var inte bra för de andra träden utan det här trädet skulle bort.
Han hade påbörjat trädfällningen hade kommit så långt att han visste var trädet skulle fall.
Just då kom Ingrid gående med sin korg han hade uppmärksammat henne men tyvärr
Hade han puttat till trädet som just var på väg ner mot marken.
I sin förskräckelse hade han skrikit det värsta han kunde: Se upp, Ingrid trädet kommer att falla där du är. Tyvärr var det för sent ,trädet var på väg mot den värsta katastrof för Halvar. Han kunde bara se när trädet slog ned med en stor duns och han kunde inte göra något åt det.
Efter att trädet låg stilla sprang han det värsta han kunde längs trädstammen, hittade så småningom Ingrid liggandes livlös, blodig, blek.
Trädet hade kommit så att förmodligen hade det tagit i huvudet, så döden hade inträffat omedelbart. Kan man trösta sig själv med det?
Vad kvittar egentligen hur förloppet hade varit kontentan var ju i alla fall att Ingrid hans älskade livskamrat på vandring hade han tagit livet av.
Visst kunde man säga att det var en olyckshändelse men det var ingen tröst för honom i denna mörka stund.
Begravningen var ljus och fin om man kan kalla en begravning för det.
Ska man inte leva mer än i 33 år utan att få en andra chans.
Livet efter begravningen blev inte som det var innan. Det fattades något en stor saknad
som kändes som att hjärtat skulle sprängas i bitar i bröstet.
Kan någon människa tala om för mej tänkte Halvar, varför människor ska lida sörja sina käraste.
Döden var en del av livet hade prästen sagt. Hur kan detta vara möjligt?
Ändå visste han kanske att detta var sant att livet hade en början och ett slut.
Det grubblande var bara en del av sorgearbetet. Det fanns ju millioner med frågor varför.
Kan man säga att allt i livet är en mening med det man gör och händer?
Då måste jag säga tänkte Halvar att då finns det inte mycket till logik.
Att man kan drabbas av en sådan stor sorg och ändå säga till sig själv att detta var det en mening med.
Halvar hade inte gått bort till denna glänta sedan det hade hänt.
Det var nu över 3 månader sedan. Han kunde inte stå där och se vad som hade gjort att hans liv inte var mycket värt.
Han hade tänkt att gå ut i skogen men inte just dit ändå fanns det en längtan att just gå till denna plats.
Varför det var så kunde han inte riktigt förstå.
Precis som det lockade det här oerhörda att man skulle få någon slags adrenalinkick.
Det var en mycket konstig tanke som for genom Halvars huvud.
Få man tänka så?
Var inte detta ett sätt att tänja på de s.k. yttersta gränserna.
Ja tänkte Halvar jag har nog blivit tokig.
Många gånger yttrade sig detta fenomen att han tänkte att hon var där och de satt och småpratade som vanligt.
Han hade kommit på sig själv att sitta och prata med Ingrid.
När han upptäckte det och kom i en den här levande världen hade han känt sig mycket bättre.
Halvar var ingen man som belastade biblioteken med hans besök.
Men han tänkte mer och mer om det fanns en bok som beskriver hans mentala situation.
Han körde till biblioteket den låg ungefär 1 mil därifrån.
Många gånger hade han kört till stan för att storhandla med Ingrid.
Stan var väl inte den plats han rörde sig så vant i, utan han tyckte om skogarnas sus.
Men sådan är ju vårt samhälle att vi måste köra till en tätort för att handla.
Den lilla affären som låg borta vid kurvan den hade för länge sedan slagit igen.
Men då var det en stor metropol i denna lilla by.
Där gjordes affärer upp och många diskussioner handlade om hur de skulle
rädda världen med sitt eget sätt.
Den affären var också byns skvallerställe där visste alla om alla.
Men så var situationen på den tiden och ingen motsatte sig det.
Biblioteket var en stor rund byggnad ganska så schangtil i sin utformning.
Halvar gick in i denna litterära byggnad kände sig lite obekväm men hade
fattat beslutet
Att kunna förse sig men en litteratur som kunde kanske belysa hans problem.
Han gick fram till receptionen frågade en som stod där bakom en pulpet.
Halvar tänkte i sitt stilla sinne.
Hon verkar ju vara en ”normal” person inte någon man kunde säga att just
hon var en sådan som stod bakom disken i biblioteket.
Han gick blygt fram till henne och frågade lite tyst:
Finns det någon bom om sorg och dess innebörd?
Sorg och dess innebörd upprepade hon.
Ja jag hade tänkt något i den stilen finns det någon sådan bok?
Svårt att säga precis vad du hade tänkt dej men är det en personlig sorg?
Ja svarade Halvar.
Om det är psykologiska faktorer inblandade när man mister en livskamrat?
Då får man nog leta efter en litteratur som är baserad på vetenskap.
Det gör inget sa Halvar om inte vetenskapen har belägg för det här.
Ja då tror jag att den här boken skulle passa.
Det är en vetenskapsman som är inne på företeelse i vår närhet som inte
kan förklaras.
Det låter bra.
Jag kan gå och hämta den svarade hon vänligt.
Hon hade först tittat i datorn var boken var och om den inte var utlånad.
Sedan hastade hon iväg kom snart med boken.
Halvar fick boken och tittade med nyfikenhet på den.
Hon sa att kan jag få lånekortet?
Lånekortet!
Ja man har ett sådant när man lånar böcker.
Hon redde upp den här härvan som Halvar inte visst om utan han gick ut från
biblioteket med en bok som kanske skulle ge svar på hans frågor.
Hemma satte han sig ner när han kom hem och började att studera boken.
Bokens författare relaterade till att människan var en kugge i maskineriet.
Han sa också fortsättningsvis att det fanns saker som man inte kunde förklara.
Många hade sagt att det var s.k. kosmisk strålning,inbillning etc.
Vilket fall som helst hade vetenskapen inte kunnat lista ut vad som händer
efter döden.
De hade gjort experiment med ett lik.
Kroppen hade vägts innan den kom in i döden och de kunde konstatera att något
hade lämnat kroppen för den var lättare nu.
Var det själen?
Det kunde ingen uttala sig om.
Halvar hade läst igenom denna mycket intressanta bok som speglade en sak som vi
kanske tycker är lite konstig.
Han hade fått en annan synvinkel på sin sorg.
Kanske det fanns en chans att vi kunde få träffas igen tänkte Halvar.
Med denna kost av litterär inmundigarn så gjorde han sig klar för natten.
Han hade sovit kanske två timmar när han blev väckt av ett ljud som tyckes
stämma med Ingrids.
Det fanns inte någon som just rörde sig på det sättet.
Han till ock med kände en förnimmelse av hennes doft.
Det kan inte vara sant tänkte Halvar skulle Ingrid vara här?
Gardinerna fladdrade lite i vinden för han hade öppnat fönstret för att få
in lite frisk luft.
Vad var det här?
Han kände ju denna förnimmelse av en person i rummet.
Doften,rörelsen,just det sättet att vara som Ingrid kunde ingen vara.
De hade ju varit tillsammans så länge så det kunde han inte misstaga sig på.
Han tittade på klockan visarna blev ett och klockan var tolv.
Nej tänkte Halvar inte är väl Ingrid ett spöke?
Han kände sig trött och somnade lite förbryllad av vad som hade hänt honom.
Nästa morgon som var en fin dag i september satt Halvar som vanligt och
åt frukost.
Han tänkte på natten och vad som hade hänt.
Var det inbillning?
Han hade svårt att säga vilket utan fortsatte att äta sin frukost.
När han hade ätit nästan färdigt fick han åter den här känslan av att
någon var i rummet.
Han kunde inte se något utan köket var precis som det brukade.
Men är jag som jag brukar vara tänkte Halvar?
Det här kom att bli så närma att han kunde nästan förnimma en gestalt
av Ingrid.
Hjärtat tog faktiskt några extraslag och faktiskt kändes det skönt.
Han tycktes påminnas av den här känslan.
Skulle jag ta och gå till där Ingrid så olyckligtvis förolyckades?
Hans inre känslor ville det men fortfarande hade han svårt vid tanken.
Det hade stått i boken att närheten av en olyckshändelse och plats kunde få en person som var närstående att känna sig omsvärmad av den bortgångne.
Förklarning vad vetenskapen kom fram till var ju naturligtvis psykologisk.
Halvar han befann sig i en brottningsmatch med sitt inre.
Ett sinne slogs för att han skulle gå ut till olycksplatsen.
Det andra ville inte alls.
Efter ett långt utdraget andetag gjorde sig Halvar redo på att möta verkligheten.
När han gick den väg kanske som Ingrid hade tagit när hon var på väg till honom.
Kanske jag till ock med gå i samma spår.
Känslan av att det var svårt hade nu förbytts till något som var, hör och häpna
lite lust av att just komma till den platsen.
Skogen var tät just nu men snart började den blir allt glesare och han hade
inte så långt till gläntan.
Trädet låg fortfarande kvar. Barren på grenarna hade förbytts mot att vara gröna till
lite bruna.
Han stod nu där som det hade hänt och kände igen som helst obehag utan tvärtom kände
han någon slags beröring med Ingrid.
Revyn hade spelats upp för honom nu och naturligtvis många hundra gånger innan.
Han visste ju precis förloppet och hur trädet skulle dansa i marken och slå
ned just där
Ingrid stod.
Han följde med blicken trädets fall och snart kommer det ner till där hans älskade
Ingrid stod med korgen.
Men när trädet skulle krossa Ingrid tog hon trädet med sina starka händer vinkade bara glatt åt Halvar.
Halvar stod och hade slutit ögonen för att just få fram den rätta bilden. Det kan inte vara sant utan
det är väl bara något som jag vill tänkte Halvar.
Han öppnade ögonen och såg på trädet där satt Ingrid i sin änglaskrud och bara log i mot honom.
Han kände attadrenalinet ökade och fick den här sköna känslan.
Han ropade högt Ingrid, Ingrid. När dessa rop hade klingat ut försvann Ingrids gestalt som i ett töcken.
Nej ropade Halvar ge dej inte av. Gestalten försvann lämnade Halvar kvar stående där bara gapande.
Kan det var möjligt? Nej han hade inte inbillat sig. Var detta ett besök av Ingrid för att säga att
hon hade det bra? Halvar stod länge innan han kunde konstatera att fallet var så att Ingrid hade varit där.
Nu förstod han att hon hade velat detta hela tiden. Han tyckes nu vara nöjd i sin sorg var också
övertygad att de skulle ses igen.
Knoparmoj
|
|
|
|
