Anina och hemligheten del 1. |
Sofia
Jag mins nästan inget från den tiden jag var liten. Jag har bara massor med konstiga drömmar. Det lyser och glittrar överallt och det flyger massor med guldfärgade fjärilar över en äng. Nu är jag 11 år. Jag ska tala om en hemlighet :jag är en älva. Jag får gå vanlig skola och det är inte lätt att gömma mina vingar. Annars är jag ganska vanlig: (tycker jag) jag har långt svart hår som nästan går ned till midjan, ganska mörk hy. Vingarna är genomskinliga, lite guldskiftande.
Jag var på väg till Sofia, min bästis. Jag brukade alltid tänka på det när jag var ensam. Som då.
Det är bara mamma och pappa som vet. De är inte älvor. Undra varför jag är det och inte de? Jag gick in på Sofias gård ett stort vitt tegelhus med rött runt fönstren och vit trappa upp till dörren. Det påminner lite om en igloo. Jag gick upp för trappan och tryckte på ringklockan. Pling, pling! Jag såg Sofias råttfärgade, korta hår i siluett genom glaset i dörren.
- ja, sa Sofia, hej är det du. Vad vill du?
- Hej, sa jag. Jag tänkte vara med dig? Jag gick in i hallen. Den var stor och jag tycker att de har det lyxigt för de har ganska mycket pengar. Sofias pappa äger ett företag som jag har glömt vad det heter.
- det gå bra, sa Sofia.
Sofia får nya kläder, smycken och smink nästan varje dag. Jag sminkar mig aldrig. För det första har varken jag eller mamma något smink alls för det andra tycker jag att det är ganska onödigt. Jag syns ändå!
- vänta, sa Sofia, kom inte upp än, du kan ta en chokladbit i lådan där.
Jaha, den vanliga repliken igen då!
Sofia sprang uppför trappan med tre skutt, jag hörde ljudet av saker som sköts in under sängen…
Två minuter senare följde jag efter Sofia i hennes rum. Det är nästan lika stort som vårat vardagsrum med en stor säng med sänghimmel i mitten, dator och TV i ett hörn och ett stort sminkbord längst ena kortsidan, en bokhylla och några förvaringsskåp.
- vad ska vi göra? Undrade jag.
- vi kan bada? Sa Sofia.(det var juni och snart sommarlov), jag har en ny jättepool. Du kan låna bikini av mig.
- Öh…, sa jag. Jag vill ju inte visa mina vingar, nej.
- varför, gillar du inte att bada?
- jo… men jag… oj! Jag måste hem, mamma sa att jag inte fick stanna så länge, sa jag alldeles för snabbt och nästan sprang ut. Jag hörde Sofia ropa efter mig att jag hade varit där i knappt fem minuter. Jag sprang hela vägen hem.
Det blir alltid problem på sommaren när kompisar vill att man ska bada. Jag förebrådde mig att jag inte hade sagt att jag inte vill bara! Hur kunde jag vara så dum? Jag kan bara bada i vårat badkar. Inte ens på stranden kan jag bada på sommaren. Det är sommarlov om tre dagar. Då ska vi åka till min farmor och hon vet också. Det är söndag idag och vi har avslutning på onsdag. Farmor bor i skogen och har en privat strand utanför huset. Där kan jag bada.
dagen efter bestämde jag mig för att låssas vara sjuk.
Sofia kommer säkert tycka jag var kostig igår och ställa en massa besvärliga frågor, tänkte jag.
Mamma kom in i rummet och jag låssades sova. Jag ojade mig och mamma hämtade termometern.
- nej, tänkte jag. nu blir jag avslöjad!
- jaha, sa mamma, jag kan inte se att du är sjuk, Anina. Du kan ju gå hem om du inte mår bra.
Skit!
Tjugo minuter senare satt jag på skolbussen bredvid Sofia och väntade på vad hon skulle säga. Men minuterna gick och jag började slappna av. Till slut sa Sofia: vad var det med dig igår?
- kom hem till mig efter skolan så ska jag tala om det, sa jag lågt.
- vad?
- det är en hemlighet. Om någon frågar vart du ska efter skolan är du inte hemma
- okej, sa Sofia nyfiket samtidigt som hon säkert tyckte jag var konstig.
På första rasten var jag rädd att Sofia skulle överösa mig med frågor men det gjorde hon inte hon hade tydligen förstått att hon inte heller fick prata om det. Någon kunde ju höra oss.
Vi gick in och hade geografi och sedan paos i en kvart. Då spelar jag, Sofia och Amanda kort. Sedan var det matte. Sedan lunch. Och på lunchrasten såg Sofia undrande på mig.(inte så konstigt). Efter rasten hade vi tyst läsning. Då skickade Sofia en lapp till mig:
Vad ska du berätta? //Sofia.
Jag rev ut en sida ur mitt skrivblock och krafsade snabbt ner en lapp tillbaka:
Du får se!
//Anina.
efter skolan gick vi på bussen hem. Vi satt tysta och sa inget. Enda tills vi kom in. Vi var ensamma hemma mamma var på jobbet och pappa på yogakurs i Gävle. Vi gick in till mitt rum.
- vad ska du berätta, sa Sofia så fort dörren gick igen.
- jag… sa jag och tvekade, jag är inte som du
.- vad menar du? Undrade Sofia som såg vimmelkantig ut.
- jag… sa jag tvekande, jag… är en… älva.
.Sofia gapade.
- kan du bevisa det? stammade hon. eller… är det ett skämt så…jag trodde inte du hade så dålig humor. Jag drar av mig munkjackan och fäller ut vingarna genom två hål jag har i t-shirten. De skimrar i solen som lyser in genom fönstret. Nu svimmar Sofia. Jag springer ut i köket och hämtar vatten och en svamp att badda henne med. Jag baddar henne tills hennes tröja har en stor blöt fläck då vaknar hon.
- flåt, sa hon (det enda hon fick fram) när hon hämtat sig tillräckligt från chocken så hon kunde ”tala”.
- varför?
- att jag reagerade så.
- äsch, mamma svimmade också när hon såg mina vingar. Det har hon berättat för mig, sa jag med ett skratt, men blev allvarlig med det samma igen. Du får lova att inte berätta det för en enda kotte och jag hoppas att du tar mig bokstavligen.
- jadå, sa Sofia. Kan du flyga?
- självklart kan ja… nej, jag har i alla fall inte försökt.
- testa då. Jag viftade med vingarna men det hände inget.
- försök att flaxa lite mer och jag tror att du måste bli mera ”flygig” liksom, sa Sofia
– okej, sa jag och försöker bli flygig. Den här gången flyger jag tre decimeter. Sofia klappar i händerna av förtjusning medan jag flyger runt i rummet högre och högre tills jag är femton decimeter upp och självklart måste jag ramla ner just då.
- otur, sa Sofia.
- nej, det var jag som inte vet hur man landar, skrattar jag.
|
|
|
|
