Olyckligt förälskad i Erik |
Jag kom på något som jag inte har vågot erkänna för mig själv.
Att man inte ska ljuga för sig själv,
eller låsas tycka något annat.
Det är svårt att acceptera vad man känner,
men igentligen hur ska man kunna acceptera
det så länge man ljuger för sig själv.
Jag trodde det var omöjligt för mig.
Att ens komma i närheten av vad jag känner just nu.
Jag kan överdriva så mycket jag vill, de känns bara så rätt.
Allt känns rätt nu, till och med att le och känna sig glad när
man läser i biologi boken om celler och bakterier.
Allt känns som när man får en kaffe kick, man ler och vill hoppa,
man ryser och vill försvinna man önskar att de alltid ska vara kvar.
Man ler och skrattar tappar vett och koncentration.
Sen vill man göra något galet, man vill och vill..
Ge och Ta, aldrig vara ensam...
Tänk vad det kaffet gav en.
Medans coffeinet rinner i blodet känns allt
så självklart men man vet ändå att det ska ta slut.
Fast de är precis de jag måste inse.
Kännslan har inte tagit slut. Den finns där hela tiden.
Och jag känner mig som ett fån.
Det är inte det jävla coffeinet som gör det!
Och det hatar jag, för jag har inte velat accepterat det.
Sedan är jag helvetes rädd! Jag erkänner jag är rädd..,
Jag hatar att inte veta vad jag ska göra. .
Eller att allt känns så otroligt sorgligt ibland.
Så allt går runt, runt.
Som i nån jävla karusell där man bara blir allmänt illamående i.
Och de känns som jag måste glöma allt under karusell färden eller fösöka få karusellen att sakta ner, fast just nu känns de som mitt fösök till att berätta något genom karuseller går uselt. Så varför inte ta bort karusellsynen från ögonhinnan och , ja, varför inte acceptera allt och mycket till. Om man inte förstår något av allt de här struntet så är vi tyvärr inte två den här gången. Om man läser och tycker sig kasnke känna igen sig så grattis, du har just blivit lika galen som mig. Nej vet vad jag ska göra nu. För jag har insett genom att bara skriva ner det här. Måste ja ha varit modigare än jag trodde. . För är det något jag är bra på är de att ibland tro saker, för de har jag verkligen gjort, gått runt och trott saker, som att personen i fråga inte tycker om mig, som jag vill.
Haha..
Känner att ibland tycker jag inte om mig själv med att vara så dumt envis. Hålla fast på saker måste vara de dummaste! Men den här gången vill jag inte glömma, eller tro mig glömma allt. För skit samma om jag går runt och känner mig som de största fånet. Vem har sagt att livet ska vara lätt? Man måste ju gå igenom allt i livet. Att tycka om någon väldigt mycket måste vara en av delarna. Om jag hade trott på en gud skulle jag be guden ifråga om ett lyckligt slut. Men varken livet eller vi människor är perfekta så allt kan inte sluta som i sagorna. Nu har jag sagt det. Vad finns det nu kvar? Att fortsätta att skrämma livet ur mig själv och säkert ur nån annan också. Haha.. Grattis om du har läst så här långt på något med många ord och säkert en uppsatts lång. Inte min mening, men vad kan man göra när man inte orkar tänka på vad man skriver ner och tar och får ner allt samtidigt. Jag ska nog ta och be till den där guden som inte finns att jag behöver hans hjälp!
Renée Godeau
"Solen skiner
Lärkan drillar
Ingen vet vem
Jag gillar "
|
|
|
|
