En Verklighet i Fantasin |
De svarta fåglarna seglade förbi på den regntunga himmelen. Blåsten rev i de smutsgrå björkarna bortom den leriga gräsmattan. En dyster och tung stämning vilade över den gråa världen utanför fönstret. Bilarna på vägen susade förbi på gatan utanför och på busshållplatsen stannade en och annan, som vanligt försenad, buss till. Släppte av trista, vanliga människor med vanliga, trista efternamn och ointressanta liv. Jonathan kom på sej själv med att undra vart de var påväg, vart de hade varit och vad de hade gjort där. Han kunde inte låta bli att förundras över alla dessa vanliga människor som gjorde samma saker varje dag, helt utan att reflektera över varför.
Han följde de oroliga fåglarnas rutt över himmelen med blicken utan att egentligen titta på dem. Han drömde sej bort till fjärran länder, till, av oss, ännu oupptäckta världar. Han satt där i fönstret och dagdrömde om ett annat liv, ett intressant och spännande liv där han kunde blomma ut för fullt och verkligen leva. Läraren framme vid katedern tjatade på om andravärldskriget och på overheaden låg en bild med statistik över hur många judar som gasats ihjäl på de olika gettona. Alla andra i klassrummet satt vid sina bänkar och småpratade med varandra, en del lyssnade på läraren och det fanns faktiskt till och med de som lyckats uppbåda tillräckligt mycket entusiasm för att anteckna lite. Jonathan tillhörde inte dem, han satt och tittade ut genom fönstret. Hanns blick var drömmande och han var inte alls närvarande. Nej, Jonathan hörde inte vad någon av de andra i klassen pratade om, han hörde inte om festen hos Kicke, inte om hur Hitler växte upp eller om Samanthas nya svindyra märkesskor. Han satt och funderade på vad det var för mening med allt egentligen. Om de föddes för att dö och om de levde klagandes och sorgtyngda, vad var det då för mening med livet? På asfalten lite längre bort kastade några småungar leriga löv på varandra, de hade lera i håret och ansiktet, deras kläder var skitiga och säkerligen trasiga också. En av dem tog upp ett osedvanligt stort, ruttet löv och fyllde det med lera, sedan pekade han upp mot himmelen. När hans kompis vände sej om för att se efter vad det var han pekade på, vräkte han det grisiga lövpaketet rätt i nacken på honom. Så elakt! Så idiotiskt och otroligt omoget!, tänkte Jonathan. Ungen som fick leran i nacken vände sej om med ett ryck och tappade balansen. Han föll ner på gatan och skrapade sej på gruset som vaktmästaren hade spritt ut på asfalten. Hans kompis asgarvade tills han vek sej dubbel. Killen på marken flinade också lite grann, sedan reste han sej upp och de började gå bortåt busshållplatsen. Så meningslöst. Vad var det roliga i att göra varandra illa?
Gräset på gräsmattan var kort och nedtrampat, trädgrenarna var kala och våta. Han hade ofta hört folk säga att världen var vacker, men han hade väldigt svårt i att se det vackra i den. Naturen i sej själv var vacker, det kunde han hålla med om. Men överallt där människan lagt sin hand på det, av naturen redan fullbordade och perfekta verket, hade det bara blivit fel. ”… Kristallnatten… östtyskland och västtyskland …Berlinmuren… bla bla bla…” Jonathan hade för längesedan försvunnit ut ur klassrummet, seglat över stormiga hav för att hitta magiska föremål och böcker. Det var minst tjugo minuter sedan han hoppade illand på en grönskande och orörd ö, befolkad av mystiska urinvånare med övernaturliga krafter. Han skapade sin egen värld, sin egen tidsrymd och där upplevde han allt som verkligen betydde någonting för honom. Hans morfar brukade alltid säga till honom när han var liten, att det man tänker, det är det man upplever. Kanske hade han rätt i det, att ingenting annat egentligen spelade någon roll. Småtjejerna i trean hade kommit ut på rast och de lekte häst en bit bort bland träden. Han tittade på dem när de släpade grenar hit och dit och när de sedan kom galopperandes mot dem i sina små rosa gummiskor i storlek 32 och hoppade över grenarna som de placerat ungefär tjugo centimeter över den våta marken. Jonathan slet sej motvilligt från sina dagdrömmar och återgick till att cyniskt studera världen utanför den smutsiga fönsterrutan. Avgaserna från bilarna i det oupphörliga pärlbandet av Volvos, Merceders, Audiar, Saabar… osv. på vägen utanför blandades med den redan förorenade luften som han tvingades andas in dagligen. Ett och annat tåg dundrade förbi på den gamla järnvägen, annars var det inte mycket som förändrades på tavlan han studerade. Han suckade tungt, ingenting annorlunda hände i världen han levde i, bara i hanns fantasi fick han utlopp för alla sina känslor och idéer. Bara i hanns dagdrömmar kunde han gömma sej för den förgörande tråkiga världen han fötts till…
- Jonathan, JONATHAN? HALLÅ? Är du inte med?
Han väcktes med ett ryck ur sina funderingar,
- eh va? Förlåt, jag hörde inte riktigt vad det var du sa…
- det är för att du inte lyssnar… om du hade varit uppmärksam på vad jag säger här framme hade du vetat vad…
So lärarens mässande tycktes aldrig sluta och åter igen gled han bort från verkligheten. Åter igen befann han sej i sin fantasivärld och åter igen väcktes han ur sina tankar, men denna gång var det av ringklockans gälla signal som talade om att den tillsynes ändlösa lektionen äntligen var slut. Jonathan suckade tungt och reste sej från stolen. Han gick ut i korridoren och satte sej för sej själv i ett hörn, han blundade och lyssnade på alla ljud runt omkring honom. Alla dessa vardagliga ljud… Allt tycktes honom så obetydligt och tråkigt, det kändes verkligen som att ingen förstod honom. Kanske hade morfar rätt, det kanske var så att det man tänkte, det var det man verkligen upplevde. I så fall har jag ju inte ett så tråkigt och meningslöst liv trotts allt, tänkte Jonathan. Om det är det man tänker som verkligen spelar roll, då är ju jag inte alls trist och vardaglig! Han smålog lite grann, tänk om morfar hade rätt. Det skulle ju göra den materiella världen ännu mer meningslös!
Några av hans klasskompisar sprang förbi i korridoren, de råkade stöta till en fjortisbrud i parallellklassen som tappade alla sina matteböcker på golvet.
- MEN JÄVLA CP-BARN! HAR NI SYNFEL ELLER?
Hon böjde sej irriterat ned för att plocka upp böckerna samtidigt som hon slog ut med ena armen i en dramatisk gest. Jonathan som bevittnat scenen kunde inte låta bli att förundras över hur mycket energi människor la på att klaga över saker och vara elaka mot varandra. Han hade funderat på det där med de stora världsproblemen många gånger, han kom alltid fram till samma slutsatts: Människor hade egentligen inga problem, men de skapade sina egna problem, både åt sej själva och åt varandra. Om alla människor bara skulle ägnat lite mer tid på att fundera över varför de egentligen gjorde som de gjorde, om de bara vågat ifrågasätta lite mer, då hade världen sett helt annorlunda ut och de hade inte haft några problem.
”RIIIIIIIIING” en kör av stönanden och djupa suckar fyllde korridoren, ”åh nej! Inte NO!”, ”guuud! Matte som bara suger såååå himla mycket liksom!”, ”fan, svenska! Jag är hungrig! Varför kunde vi inte haft lunch i stället?!”. Jonathan reste sej upp från golvet, No nästa lektion, han kunde inte påstå att det var hanns favorit ämne men… Sakta började han gå mot klassrummet, förberedde sej för ännu en lektion, ännu en resa i fantasin…
När skoldagen tagit slut gick han, som så många andra, mot busshållplatsen för att vänta på bussen hem. Den kom, försent som vanligt, han stämplade sitt busskort, två kuponger som vanligt och satte sej på ett ledigt säte närmast fönstret. Bussen rullade sakta iväg från busshållplatsen och ut på den smutsiga gatan. Jonathan följde de vita sträcken längs vägkanten med blicken tills han blev yr. Han ville bara sitta där, han önskade att bussen aldrig skulle stanna mer, att den skulle fortsätta in i hanns fantasivärld och plötsligt förvandlas till en båt med vita segel på ett stormande hav, eller någonting sådant. Barnsligt, han visste det, men han kunde inte hjälpa det. Han brydde sej inte heller för den delen. För just i det ögonblicket, när han satt där på bussen hem, då insåg han att morfar hade rätt. Det spelade ingen roll om han hoppade av en busshållplats tidigare, det spelade ingen roll om han satt kvar på bussen när den åkte förbi hanns hus. Så när han borde tryckt på stoppknappen satt han kvar på sätet, han såg bussen passera hållplatsen där han borde gått av och han såg den fortsätta längs vägen. Bort från huset där han bodde, bort från allt det vanliga. När bussen nått slutstationen hoppade han av, han gick på första bästa buss och frågade busschauffören vart den skulle. Busschauffören mumlade något otydligt som Jonathan inte uppfattade,
- det blir jätte bra. Hur många kuponger blir det för mej?. Frågade han. Han betalade och gick och satte sej. När bussen lämnade hållplatsen slöt han sina ögon, han var ute på äventyr. Han visste inte vart han skulle, eller varför, men det spelade ingen roll. För som morfar alltid sa, Det Är Det Man Tänker Som Man Upplever…
…Amina 2oo7…
|
|
|
|
