A Game With Love Kp.6 |
nu ska jag bara säga att den tredje tjejen som spelar Ansuta hoppar
av efter detta kapitel, jag vet inte varför, men det känns lite bra att
hon själv hoppade av, för hon drev mig till vansinne, i alla fall,
hoppas ni gillar A Game With Love ^^
******************************************** *****************
Det var en dyster stämning i lägret. Ansuta hade dragit sig tillbaka in till hennes tält för att ta hand om Eclipse. Det kändes för lugnt. Alla satt stilla runt elden. Mindori trodde att hon skulle bli galen om ingenting hände snart. Plötsligt hördes ett muller. Det kom från Mindori. Hon hade inte ätit på hela dagen.
”Jag är lite hungrig.” Sa hon försiktigt. Nu när stämningen var bruten, blev det bara värre.
”Fixa lite mat då din fula lilla loppa!” Sa Dark irriterat till Mindori. Fast det märkte ju inte Ed.
”Jag är INTE en loppa! Du tror att du är bäst, va? Bestämma över allt och alla. Kan du inte ta och hålla KÄFT någon gång.” Ed var rasande. Han steg fram till Dark som snabbt hade kommit upp på fötter.
”Du! Jag tror faktiskt att jag är den bästa ledaren här efter Eclipse. Du hoppar bara på mig för att du inte vill inse sanningen. De var DU som knuffade till Eclipse. Nu går Mindori här hungrig och Ansuta är förkrossad och Kairi…” mer hann han inte säga innan ett hårt slag träffade honom i ansiktet.
”Ed!” Kairi var snabbt framme för att stoppa dem och för att säga att våld inte löste någonting just nu, men istället för att säga allt det där så blev hon träffad hårt i magen. Killarna hade inte lagt märke till något för de var alltför upptagna med att spöa skiten ur varann.
”Jag är ledsen! Jag är såå ledsen. FÖRLÅT! Jag skulle inte ha sagt något.” Tårarna strömmade ner för kinderna på Mindori. Kairi höll sig om magen. Kairi ville trösta Mindori och säga att det inte var hennes fel, men just nu kunde hon inte säga ett ljud på grund av smärtan. Mindori såg att Kairi hade ont.
”Killar, hör ni, Kairi har ont!” Det var meningslöst. De hörde inte. Striden hade förflyttats en bra bit ifrån lägret.
”Vad är det som händer?” Mindori sken upp när hon fick se att Ansuta äntligen kommit ut ur tältet. Mindori försökte förklara men orden bara ramlade ur munnen på henne så Ansuta förstod ingenting. Men Ansuta verkade förstå att killarna hade börjat bråka och att Kairi hade ont. Ansuta lade försiktigt Kairi på rygg så att magen var fri. Ansuta kollade igenom henne noggrant.
”Du kommer att klara dig undan med ett enormt blåmärke tror jag.” Ansuta gick i den riktning där killarna var. Hon hittade killarna ganska snart och såg att de var helt slut efter den korta striden de hade haft. Hon hjälpte dem upp och så gick de tillbaka.
”Mindori, kan du leta efter lite mat? Jag har inte ätit på hela dagen.” Sa Ansuta lite frånvarande. Mindori var glad över att få något att göra. Rensa tankarna lite.
När Mindori hade kommit tillbaka så hade Ansuta gått in i tältet igen.
”Jaha vem ska laga den här maten då?” Mindori släppte ner allt hon hittat och tittade på var och en vid elden. När ingen svarade så blev hon sur.
”Jaha! Då får vi göra den tillsammans.” Mindori lade armarna i kors och sin allra argaste min i ansiktet. Ed började skratta lite. Snart kom gap flabbet. De andra förstod inte vad som var så roligt.
”Vad fan skrattar du åt?” Frågade Dark men snart började han skratta också. Mindori tittade på dem och sedan på Kairi som hade det bredaste leendet i världen.
”Jag skulle skratta också om jag inte hade så ont i min mage. Du passar verkligen inte som arg Mindori. Det ser ganska roligt ut.” Mindori slappnade av och började skratta med dem fast hon inte hade någon aning om varför hon skrattade.
De satte igång med maten. De hjälpte varandra. Snart var det klart.
”Ansuta! Kom ut nu det är mat snart.” Sa Mindori försiktigt när hon öppnade tältet. Hon fick en chock när hon såg in.
Ansuta hade somnat och låg i Eclipse knä. Eclipse satte sig upp när han fick se Mindori.
”Tyst hon sover. Jag vaknade för ca fem minuter sen. Jag ville inte väcka henne hon låg ju och sov så sött.” Sa han med ett litet leende och strök henne över håret. Mindori började pipa av förtjusning över att han var vaken igen. Han såg ut att må bra. Ansuta vaknade av pipandet. Det första hon såg var Eclipse bruna ögon. Hon spratt till när hon fick se att han var vaken. Mindori sprang ut högljutt pipande för att berätta för de andra. Killarna rusade in och höll på att springa på Ansuta.
”Eh… Vad har hänt med er? Har ni blivit angripna av något?” Eclipse tittade förfärat på Dark och Ed som hade blåmärken och skrubbsår över hela deras kroppar.
”Hehe, nejdå, nejdå. Vi bara…” Ed och Dark tittade på varandra. De behövde inte förklara mer för Eclipse, han fattade redan. Situationen räddades av att Mindori jagade ut alla för att hon inte ville vänta med att får mat.
”Hur mår din mage, Kairi?” Frågade Ansuta som faktiskt njöt av maten.
”Ja, den gör fortfarande ont men jag kan äta. Sa Kairi samtidigt som Dark hade satt sig lite väl nära henne.
”Har du skadat dig? Jag kanske skulle få titta på såret.” Sa han flörtigt.
”Nej det var du som skadade mig! Du får inte se min mage, ditt plommon!” Kairi gav Dark en ond blick.
”Var det jag som gjorde det? När då jag minns inte att jag slagit dig. Han såg oförstående på Kairi. ”Jag skulle aldrig slå en dam.”
”Dam?! Jag är ingen jävla tant heller. Du slog mig när du och Ed höll på att slåss. Du brydde dig inte alls om mig. Jag trodde att något hade spruckit där inne, det kändes så!” Kairi satt nu med knäna uppe vid hakan. Hon kände att någon kramade om hennes axel. Hon tittade upp och såg på Dark. Han såg att det inte var riktigt läge för sådant just nu så han gick iväg till ett annat träd för att betrakta henne därifrån.
Ansuta och Eclipse satt ganska nära varann och höll i varandras händer. Mindori skrattade högt åt ett skämt som Ed sagt. Kairi kände att hon kanske skulle ge Dark en chans. Men hon visste inte. Hon kanske gillade honom om än bara lite. Det verkade som att han försökt säga förlåt till henne förut men hittade inte orden, det kanske var därför han kramade henne. Långsamt gick hon iväg till Dark med en filt och satte sig bredvid honom. De satt alldeles tysta och betraktade stjärnorna…
|
|
|
|
