Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

A Game With Love Kp.3

Ursäkta, detta är tidigare kapitel 3, omgjort, förlåt, egentligen får man inte göra så här,
men vi var tvugna att ändra på krafternas status i detta kapitel, Gome...

*************************************** **********************************

Ansuta suckade… hon hade velat fråga dem en massa saker. Varför var de här? Vad gick detta ut på?
Hon ryckte till när hon hörde Mindori stöna. Ansuta gick in i tältet där hon låg. Ansuta hade hoppats på att hon hade vaknat. Det hade hon inte. Ansuta fick se att Mindori blödde i axeln. Plötsligt fick hon se en förbandslåda inne i tältet. Ansuta tvingade sig fram till Mindori och tog bort tröjan från henne. Hon stod nästan inte ut med att se det. Såret såg ännu värre ut än med tröjan på. Varsamt tvättade hon såret och lade förband på det. Hon darrade i hela kroppen. En av hennes värsta fobier var blod. Hon hade velat skrika och springa ut därifrån. Men hon visste att om hon inget gjorde för Mindori så skulle såret bli infekterat.
Ansuta klädde på Mindori igen och gick ut till den friska luften. Nu var hon säker på att Mindori skulle klara sig. Ansuta tittade upp på natthimlen och alla dess stjärnor. Ärligt talat så skulle hon gärna ha legat hela natten under stjärnorna, om det inte var för att det var på bara backen och alla insekter som kravlade runt där. Brr… insekter… ännu en fobi. Hon gick in till tältet och slog igen ögonen.

Kairi vaknade upp. Hon hade en förfärlig huvudvärk. Var är jag? Ett tält? Kairi tog sig ut ur tältet. Det var natt. Inte ett moln på himlen. Hon såg även två andra tält. Hon behövde inte kolla vem som låg i vilket. Hon log. Ansuta snarkade högre än vanligt. Så kom hon på att Mindori hade blivit skadad. Kairi sprang in i tältet som inte snarkade. Mindori sov där så lugnt. Hon hade bandage om axeln. Oj. Undrar vem det är som är så bra på skador? Det såg ut som ett proffs jobb. Kairi funderade. Det kan inte vara en utav de där killarna. De skulle inte hjälpa dem. De är ju fiender. Och dessutom så sitter de ju kvar i träden, de kan inte ta sig därifrån. Och det kan inte vara Ansuta heller. Hon har ju fobi mot blod. Men vem? De där rösterna som hon hört innan de började tävlingen. Var det de som gjort allt? Ordnat med tälten och tagit hand om Mindoris sår. Kairi slappnade av nu när hon visste att Mindori var okej. Hon gick ut ur tältet igen. När hon precis skulle gå in i sitt eget tält så ropade någon.
”Hallå! Du snyggingen! Kan jag få en kudde eller något?” Det var den där uslingen Dark Mousy. ”Vad sa du? Skulle jag hjälpa ett äckel som du?” Omedveten om att hon ställde sig i attack läge som hon alltid brukade göra på träningen hemma. Hon var så arg. Kunde inte släppa att han hade kysst hennes hand förut. ”Okej, det gör inget, lugna ner dig lite va?” Dark såg att han låg riktigt pissigt ute om hon gick till attack. Han var fast vid detta eländiga träd och skulle omöjligt vis kunna parera ett slag från en som var så förbannad som henne. Hon såg ju riktigt läskig ut. Han gillade det. Hade alltid gillat tjejer med lite temperament, men just nu var det inte alls roligt. Kommer bli roligt att bråka med henne sen. Plötsligt kom ett slag emot honom.
Kairi var rasande. Han hade (oturligt nog för honom) tänkt högt och hon tålde det bara inte. Hon hade fått in en fullträff i magen på honom. Kairi kände en hand på axeln. Hon tittade bakåt och såg Ansuta. ”Låt dem vara, Kairi. Det är bäst att vi sover en stund. Jag har en känsla av att det kommer bli en jobbig dag imorgon, dessutom så väcker du Mindori.” Kairi såg en viss mognad över Ansuta som hon aldrig sett förut. Hon var så paff att hon totalt glömde bort Dark. De gick och lade sig.

”Kairi! Ansuta! Vakna nu.” Det var Mindori som skrek. Kairi kom upp fort, hon var van vid tidiga mornar. Ansuta släpade sig ur sovsäcken. Det första Ansuta fick se var ett strålande leende från Mindori. Det andra var en stor slemmig mask. ”AAH! En… en… e-en mask!” Ansuta rusade ut ur tältet. Mindori tog försiktigt ur masken ur tältet och lade ner den försiktigt. ”Frukosten är klar.”
Ansuta tittade på Eclipse. Han lagade mat! Det skulle man aldrig ha trott om en som han. ”Jag hjälpte till med att samla mat till frukosten!” Sa Mindori glatt. Kairi satte sig ner vid elden på backen. Mm, det luktar gott.
Nu kom Ansuta på att hon inte hade någon spegel, smink eller nya kläder. ”Ah, Mindori, var är mina saker? Jag måste duscha, jag kan inte gå runt och lukta så här!” Mindori satte iväg för att se vad hon kunde göra. Kairi kom på att hon måste ha drömt igår. Aldrig att Ansuta skulle vara så mogen, det måste ha varit en dröm. Hon funderade på om hon hade vaknat igår. Då kom Dark fram. ”Aj, min mage! Jag tror inte att jag kan äta just nu.” Jodå, hon hade varit vaken och slagit till Dark riktigt hårt. Rätt åt honom!

Nu uppenbarade sig de två personerna från igår. ”Vilka är det där?” Frågade Mindori nyfiket och försökte inte skratta åt hur kvinnan såg ut. ”Det ser ut som hon har ramlat ner i ett hav av smink.” Viskade Kairi till Mindori. Nu gapskrattade de. Det var bara Ansuta som var allvarlig. Kvinnan verkade bli irriterad av hur de uppförde sig.
”Nu är det dags för er nästa tävling.” Sa mannen fort för att få kvinnan att tänka på något annat.
”Det ska bli hinderbana i skogen. Men endast två tjejer och två killar får tävla. Därför ska ni välja bort en kamrat var. De två ska komma till oss så kan spelen börja. Ni ska leta reda på nummer som ni ska ta med till arenan som ni var vid igår. Jag rekommenderar att ni hittar alla nummer.” Mannen log smått. Det passade inte honom. Killarna gick undan lite för att diskutera vem av dem som skulle vara utanför. ”Ja, vi behöver väl inte ens fundera på saken. Det blir du Ansuta som får avstå.” Sa Kairi lätt. Det var nog det bästa beslutet. Det tyckte de alla. Det var ett ganska känt faktum där hemma att Ansuta fått IG i gymnastik och hade aldrig haft konditionen att vara med på några aktiviteter. Ansuta bara nickade. Hon gick fram till kvinnan och mannen. Snart fick hon se Räkan komma fram. Han verkade arg.
”Åh, just det jag glömde att säga detta men ni har endast fyra timmar på er.”

Sedan knäppte han med fingrarna och de försvann. Nej, inte bara de utan hela lägret var borta. Nu var det bara Kairi och Mindori där. Killarna hade visst försvunnit någon annanstans. ”Titta det sitter blåa band i träden. Vi ska nog följa dem.” Sa Mindori. De började jogga längs de blåa banden. Snart kom de till en stor vallgrav. Kairi visste att hon skulle klara att hoppa över, men Mindori var så mycket kortare än henne. Mindori tog tag i ett träd i närheten och smälte samman med det så att det blev som ett lasso, sen kastade hon det till andra siden och lyckades få repet att fastna i ett träd där, sen gjorde hon så att repet fästes i ett träd bredvid henne och började sedan klättra. Kairi hoppade då Mindori var mitt över vallgraven men innan hon han snudda vid andra sidan föll hon ner i vallgraven och blev våt och skrämd av alla ålar, Mindori hoppade i land och då flög Kairi upp efter henne, hon tittade undrande på Mindori och tog runt sin midja, hon hade fått ont på något vis. ”Vad hände?” frågade Mindori som också känt smärtan. ”Jag vet inte riktigt. Det var som om det var ett rep som drog tillbaka mig.” Kairi var alldeles våt. ”Du kan vänta här medans jag kollar efter nästa hinder.” Mindori satte fart, men hon kom inte långt. Kairi insåg att de på något sätt satt ihop, och kunde inte gå ifrån varann mer än fem meter. De satte igång med att jogga igen. De var noga med att inte komma för långt ifrån varandra. Det gjorde ont om man kom för långt ifrån. ”Kairi, såg du något nummer vid vattengraven?” Kairi tvärbromsade. ”Åh nej, jag tror att det satt en lapp på en av ålarna i vattnet.” De sprang tillbaka. Kairi lyckades få tag på ålen med lappen på. ”Vilket nummer är det?” Sa Mindori nyfiket. ”2” sa Kairi kort. Det hade redan gått en timme av tävlingen och de var oroliga för vad som skulle hända om de inte kom i tid.

”Vart tog de vägen?” Frågade Ed när han såg att de andra försvann.
”Oroa er inte för dem, hehehe, det är ni själva som ni ska oroa er för.” Det var kvinnan som talade.
Ansuta och Edward var fastbundna i ett varsitt träd. ”Ja, ni kan säkert se att det är ett lås ni sitter fast med. Det krävs fyra siffror för att få upp låset. Det är det era kamrater samlar på. Men nu ska vi göra det hela lite mer intressant, ni är nu osynliga. De kommer inte att kunna hitta er. Men ni kan göra något som gör er synliga igen. Just nu så sitter ni i toppen av trädet om ni kan ta er ner till marken så blir ni synliga. Men låset sitter runt trädet så det kan bli lite svårt för er att er förbi alla grenar. Hahaha…” Kvinnan var nu borta. Efter några sekunder såg hon att Edward var nere vid marken. Det hade gått ganska lätt för honom. Han hade ju en metallarm att ta bort alla grenar med. Ansuta blev orolig. Hur skulle hon kunna ta sig förbi alla grenar?

”Titta en klättervägg!” Sa Mindori överlycklig. Mindori tog tag i en sten direkt och hon hade bara hållit i några sekunder sedan försvann den. ”Va! Hur ska vi kunna klättra upp om stenarna försvinner? Det här är ju löjligt!” Kairi var upprörd. ”Vi får vara snabba. Byta sten fort. Titta det är ett blått band där uppe. Och en lapp! Vi måste upp dit.” Mindori var på hugget nu. De satte igång att klättra. Det var svårt att hinna tänka ut vilken sten man skulle ta för att komma upp snabbast. Kairi hade lite svårare för det här med väggklättringen än vad Mindori hade. Ju högre de kom ju snabbare försvann stenarna. Kairi hängde inte med längre.
Hin ramlade. Kairi var inte tillräckligt långt ifrån marken för att skada sig allvarligt. Men hon fick ont. Mindori fick ont hon med. Men det var för att de var så långt ifrån varandra. Mindori kämpade vidare för hon visste att om hon bara kunde få den där lilla lappen vid det blåa bandet så skulle de skulle kunna fortsätta. ”Stanna där nere du. Jag kan ta den. Håll ut!” Mindori ropade ner till Kairi som hade väldigt ont av att de var så långt ifrån varandra. Mindori började gråta men fortsatte ändå. När hon fick tag i lappen gjorde det så ont att hon inte kunde hålla sig kvar längre, utan föll. ”MINDORI!!” Kairi rusade fram för att ta emot henne eller åtminstone dämpa fallet. Mindori kände att smärtan lättade ju mer hon föll men visste att det skulle bli mycket värre när hon väl kom ner. Kairi tog emot henne men de båda två rullade nerför en backe. ”Aj!” Stönade de i kör. De hade kommit långt ifrån banan nu. De tog sig mödosamt upp igen till stigen som ledde till banan. Det hade gått två timmar nu. Kairi kunde inte låta bli att undra om de skulle hinna i tid.

Ansuta sparkade så hårt hon kunde på grenen som var i vägen. De översta grenarna var lättast. De var inte lika starka som de längre ner. Ansuta insåg att hon inte skulle klara av denna gren eller den under eller de nästa tio heller. Hon visste bara ett sätt att komma ner. Hon skulle använda det när de andra kom tillbaka.

Kairi och Mindori kom fram till en hängbro. Det var ett blått band och ett rött band. Bakom dem kom Eclipse och Dark fram. Kairi ägnade uppmärksamheten mot hängbron igen. Den såg ut att gå sönder för minsta vikt. ”Synd att vi inte kan flyga som vissa andra kan här.” Sa Kairi ganska högt för att vara säker på att Dark hörde. ”Jag brukar kunna flyga men på något sätt har de tagit bort den förmågan ifrån mig.” Sa Dark lite sorgligt. Mindori ryckte i Kairi. ”Vi borde skynda oss över den. Det vore bäst om vi kom först för om de går först så kan den gå sönder innan vi ens hunnit ta ett steg på.” Kairi visade inte ens att hon hört eller ens reagera på vad han sagt. Kairi tog tag i Mindori och drog iväg med henne över bron. Eclipse och Dark insåg att de måste skynda sig över de med. Annars så skulle de aldrig hinna dit innan bron gick sönder. Kairi sprang inte på bräderna utan på snöret som gick längsmed bron.
Mindori som trampade igenom flera brädor insåg att det vore det bästa sättet att komma fram. Men Mindori var klumpigare än Kairi. Innan Mindori hade hunnit inse det själv ens så hade Kairi kommit fram i sista stund och räddat henne från att falla. Dark och Eclipse hade kommit långt bakom dem för de sprang på bräderna. Nu var Kairi och Mindori framme vid slutet av bron. De pustade ut en stund på marken. Det hängde TVÅ lappar vid en stor sten. Det var deras nummer. Men nu började stenen röra på sig. Det var ett stort troll. Det var inte vad de behövde just nu. De var fortfarande trötta efter språngmarschen på bron. Mindori fördubblade sig själv till tre stycken och började springa runt trollet. Trollet försökte ta kopiorna men kunde inte hinna med dem. Trollet blev väldigt aggressivt. Det hade sönder alla träd och allt annat runt om. Men den lugnade ner sig fort, uppenbarligen yr i huvudet. Mindori kunde knappt stå på sina ben när hon dragit tillbaka sina dubbelgångare. Kairi bar Mindori när de följde de blåa banden. Eclipse och Dark hade redan försvunnit utom synhåll.

Ansuta satt uppe i trädet och väntade. Nu började det rassla i buskarna. Hon tittade förväntansfullt och hoppades att det var Kairi och Mindori. Det här låset började ta på hennes krafter. Hon kände att hon blev svagare hela tiden. Men när hon fick se att det bara var Eclipse och Dark blev hon orolig. Eclipse och Dark gick fram till Räkan och knäppte upp låset. De hade inte lagt märke till henne. Men det var väl inte så konstigt, hon var ju osynlig. Kairi kom fram nu bärande på Mindori. ”Ansuta var är du?” Kairi var nervös nu. Ansuta visste vad hon var tvungen att göra. Hon hade bävat för det här ögonblicket de senaste 3 timmarna och 57 minuterna. Hon framkallade en vind. En kraftig vind. Trädet började svaja oroligt fram och tillbaka. Vinden blev kraftigare och kraftigare. Svagare träd omkring började ramla. Nu hörde hon hur det knäcktes i hennes träd. Trädet föll. ”Ansuta!” Kairi sprang fram till henne nu när hon kunde se henne. ”Jag är okej. Jag landade på marken utan att få trädet över mig. Hahaha!” Ansuta började skratta hysteriskt för att hon hade varit så rädd. Kairi tog lapparna och låste upp. ”2, 4, 1, 5.” Mumlade Kairi för sig själv när hon låste upp. Ansuta tog sig upp. Hon hade stukat armen ordentligt när trädet föll.
Kvinnan och mannen dök upp igen. Kvinnan såg nästan lite besviken ut när hon fick se att både Edward och Ansuta var synliga.
”Bra jobbat! Det är inte många som lyckas med att hinna den här banan på fyra timmar. Nu ska killarna få sitt pris: tält!” Sa mannen stolt som om det var hans förtjänst. ”Men för er tjejer blir det bestraffning: ni ska sova utan tält inatt. Ni får dock ha filtar men tälten är det bara att glömma.” Hon började nästan skratta av förnöjelse för att de skulle få sova under bara natthimlen. Hon knäppte med fingrarna och det var deras läger igen. Flickorna fick ta ut sina saker innan deras tält blev till killarnas. Ansuta ojade sig väldigt mycket över att sova ute. Alla tjejer var nedstämda över att förlora tälten.
De två försvann igen.
”Hej du, Kairi, skulle du inte vilja komma in och mysa lite?” Dark igen. Det började skymma. Kairi var beredd att gå till attack när hon kände Ansutas hand igen på axeln. ”Jag måste kolla om du har några skador innan du börjar igen. Kan du inte bli trött, eller vad?” Nu var det den mer mogna Ansuta igen. Kairi lät sig undersökas av Ansuta. ”När lärde du dig så mycket om läkarkonst?” Kairi hade aldrig sett den sidan av Ansuta förut. ”Jag har fått specialundervisning i det ämnet. Min far var så orolig att om jag skulle skada mig och ingen skulle hjälpa mig, skulle jag klara mig själv. Han har alltid varit lite överbeskyddande… Du har inga allvarliga skador. Men du borde lägga ner med att slåss ett tag. Jag går och byter bandage på Mindori.” Sa Ansuta och gick till Mindori och undersökte hennes axel.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Edward-chan
8 jan 07 - 06:00
(Har blivit läst 234 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord